The days go on and on... They Don't end. All my life needed was a sense of some place to go. I don't believe that one should devote his life to morbid self-attention, I believe that one should become a person like other people.

You talkin' to me? Then who the hell else are you talkin' to? Jaså inte? Konstigt, för jag är den enda som finns här. Oh, Yeah? Kanske är vi konstiga allesammans. Liksom märkliga eller annorlunda. Eller så är vi alla ganska vanliga. Ganska genomsnittliga, ordinära och alldagliga.

Kanske skulle du inte se. Kanske skulle du inte ens bemöta mig. Kanske finns det inte heller något att bemöta för jag är hudlös, jag är som en kameleont. Jag skulle aldrig kunna skråla med i refränget till "Me and you and the thing that we could do", för jag är känslig. Jag är känslig för mina omgivningar och jag vill dig någonting.

Du får inte lov att komma för nära, för då kan du se mig och det är väldigt, väldigt farligt. Du skulle kunna försvinna. Inte bara lämna ett tomrum efter dig utan också dra iväg med en kunskap om det som finns inuti mig, sprida ut mig, förråda mig och utplåna mig.

Du ser upp mot mig nu och i densekund som du förlorar fotfästet, i det andetag du drar när du söker efter någonting i mina ögon, har jag skiftat färg. Jag är uppfostrad att anta den skepnad som du orkar eller önskar se och du har lätt för att bli kär i någon som helst liknar dig själv.

Det som omger en är oftast kallt. Oftast kallare än kroppen och avstånden mellan kropparna är så långa. Skulle du någon gång glömma bort så finns det människor som ägnar större delen av sina liv åt att påminna dig.

Raka led, raka svar. Människan har alltid hyllat enkla lösningar. Helst såna som får plats i rutmönster eller diagram. Aldrig något tveksamt. för obehagligt för dig och mig och för kostsamt för samhället att se samband som sträcker sig längre än från den enskilda individen eller familjen till deras högst privata ansvar. Ett duktigt samhälle kräver människor utan ansvarskänsla, annars blir stämningen bara så frustrerad.

Det finns aldrig en orsak. Finns aldrig en, men många. Så pass många och så pass bra att det nästan är dumt att låta bli. Men att förstå är krångligt och tar en massa tid. Tid som annars hade kunnat användas till att producera och produktion är produktivt.

Jag försöker förklara att det är något fel på mig. Säger att felet inte är sånt att det syns utanpå, men att det sitter inuti. Att det är någonting som gör att jag hela tiden faller utanför och om jag plötsligt hittar mig själv mitt uppe i allting blir jag så rädd för att bli utesluten att jag genast måste se till att jag rasar av mig själv.

Det går en vind över vindens ängar,

Det fladdrar till i en tyllgardin

Och verkligheten gör liksom lite extra ont ikväll

Jag går bara ut en stund, säger jag

och går ut

en liten stund

 Tar en promenad ner mot viken, ser båtarna guppa vid bryggan

som om de vore gigantiska flöten

Och stilla undrar jag vem det är som håller i metspöet

En sten vid stranden ropar inbjudande

jag slår mig ner, plötsligt utmattad

sanden kittlar mina fotsulor behagligt

Vad säger man egentligen idag?

Och ögonblick blir till evighet,

solnedgång till faktisk skymning

Jag drar koftan lite närmare kroppen

Inbillning Inbillning

En kylig bris i ljummen sommarkväll

det är nog bäst att gå hem

tackar stenen för gästfriheten

och min stund ute är över

Det går en vind över vindens ängar,

Det fladdrar till i en tyllgardin

Kanske räknas det som plagiat

men

Det spelar ingen roll

det spelar ingen roll längre

för hon är död

Matilda är död nu...

Kommentera?