Jag är en mördare. Kallblodig och hänsynslös.

Jag tog livet av en fästing. Systematiskt mosade jag honom med en blyertspenna och väntade på att han skulle ge upp. Dock måste man nog vara lite imponerad över de där fästingarna, för även om han krälade runt i plågor med ett ben en centimeter ifrån hans kropp så vägrade han att ge upp. Skulle vi människor ha försökt fly med bara ett ben? Tja, ifall vi var jagade av en jätte med blyertspenna stor som ett hus, så ja kanske. Men tillbaka till ämnet; den här fästingen förtjänade att dö. Han kröp på min arm, utan att jag visste vad det var vispade jag till med handen och helt plötsligt känner jag ett krypande på handens tumme, av min första skräckslagna impuls borstade jag av honom illa kvickt, och givetvis hamnar kräket på datorn. Närmare bestämt bredvid tangentbordet, och förstenad av chock ser jag hur han krälar ner in under tangenterna. Lagom mysigt. Efter någon minuts hotfullt väntande kom det intet ont anande offret fram ifrån CTRL-knappen och fick en mysig liten klapp på ryggen av en blyertspenna. Nu ligger han invirad i en servett i min soptunna. MIlitärbegravning? För erkänn, he died with his boots on.